COUNTDOWN

Det här med att dela musiksmak är knepigt, tycker jag. Nog för att jag har någon grundtanke att världen vore en bättre plats om alla bara lyssnade på samma musik som mig, men jag kan ändå inte låta bli att gråta lite inombords när jag upptäcker att jag delar viss musiksmak med EMD-psykopaterna.



EMD-psykopaterna. Ni alla har stött på dem.
Några av er kanske till och med tillhör dem. Den genomsnittliga EMD-lyssnaren är väl en sådär 13 år och av det kvinnliga könet. Hon föjer Idol slaviskt medan hennes far svär högt när han ser hur sin dotter pumpar telefonräkningen i taket på anabola-manér under Fredagskvällen. Hennes bilddagbok är fullproppad med bilder på sin häst, "Destiny", och väggarna är tapetserade med "Snygg-Eriks" ansikte.

Detta kan man väl någonstans förstå, vilsna 13-åriga tjejer som inte vet vad musik är, jag accepterar dem.
De jag inte accepterar är de 17-åriga tjejer som fortfarande inte vuxit ifrån den här mörka livsstilen, de går fortfarande på album-signeringar och tar kort med sina hjältar och lägger blixtsnabbt upp på "fejjan" (deras ord, inte mitt).
Och framför allt så accepterar jag inte deras vänner som låter sina käresta bete sig på detta vis, en tydligare liknelse är väl ungefär en 17-årig kille som med passion i blicken lägger ner sitt studiebidrag på Pokémon-kort, skillnaden är att den här killen skulle bli söndermobbad i skolan, med all rätt.

Kvinnor, ta erat ansvar och hjälp era vänninnor som är fast i EMD innan det är försent, för än finns tid.

Nåväl, kom lite ifrån ämnet här, vad jag vill säga är att jag hatar EMD och att de ens har mage att kalla sig "artister" borde de brännas på bål för.

Juste, jag glömde att presentera mig, jag är Johnny.